Ja visst gör det ont
«Ja visst gör det ont» av Karin Boye
«Ja visst gör det ont» er en type dikt som treffer deg hardt kanskje særlig når du er ung. Det at det er så kjent og så mye brukt, gjør at mange kanskje føler at det er oppbrukt. Men i denne uka da det virker som om våren er kommet for å bli, tenkte jeg likevel at det er plass til et av Nordens vakreste dikt i denne spalten. Det ble publisert i Karin Boyes samling För trädets skull som kom ut i
En av mine svenske favorittskuespillere Lena Nymann har lest/sunget den inn, så du kan også høre en fantastisk versjon på filmen under diktet.
JA VISST GÖR DET ONT
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider &#;
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta
Karin Boye – ”Ja visst gör det ont”
”Ja visst gör det ont” av Karin Boye (–) från diktsamlingen För trädets skull () är en av de mest kända svenska dikterna från talet.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin störstOf course it hurts when buds burst.
Otherwise why would spring hesitate?
Why would all our fervent longing
be bound in the frozen bitter haze?
The bud was the casing all winter.
What is this new thing, which consumes and bursts?
Of course it hurts when buds burst,
pain for that which grows
and for that which envelops.
Of course it is hard when drops fall.
Trembling with fear they hang heavy,
clammer on the branch, swell and slide -
the weight pulls them down, how they cling.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the deep pulling and calling,
yet sit there and just quiver -
hard to want to stay
and to want to fall.
Then, at the point of agony and when all is beyond help,
the tree's buds burst as if in jubilation,
then, when fear no longer exists,
the branch's drops tumble in a shimmer,
forgetting that they were afraid of the new,
forgetting that they were fearful of the journey -
feeling for a second their greatest security,
resting in the trust
that creates the world.
.